Reiki och nervsystemet
När kroppen längtar efter att få mjukna
Det var först när jag själv fick Reiki för första gången som jag verkligen började förstå hur mycket kroppen kan bära. Jag kom till behandlingen i ett läge där något i mig hade stannat upp. I efterhand har jag förstått det som att kroppen befann sig i ett slags freeze-läge, ett tillstånd där man kanske fortfarande fungerar utåt, men där nervsystemet samtidigt har dragit åt handbromsen. När jag tog emot Reiki hände något. Det var som att kroppen sakta började släppa taget och hitta tillbaka till mer kontakt, mer andning och mer liv.
Det var där mitt intresse för Reiki på djupet började.
Vi lever i en tid där många bär mycket i sina nervsystem. Högt tempo, många intryck, oro, ansvar och ständig tillgänglighet kan göra att kroppen fastnar i ett tillstånd av anspänning. För vissa märks det som ytlig andning, svårt att sova, inre rastlöshet eller en känsla av att aldrig riktigt komma ner i varv. För andra visar det sig som trötthet, spänningar eller en känsla av att ha tappat kontakten med kroppen.
Nervsystemets uppgift är att ta emot och förmedla signaler mellan hjärnan, ryggmärgen, nerverna och kroppens olika delar. 1177 beskriver också hur det autonoma nervsystemet styr sådant vi inte påverkar med viljan, som hjärta, andning, blodtryck och matsmältning. (1177 om hjärna, ryggmärg och nerver)
När vi blir stressade aktiveras det sympatiska nervsystemet. Då förbereds kroppen för att kämpa eller fly. När kroppen sedan får möjlighet att vila är det i stället det parasympatiska nervsystemet som hjälper kroppen tillbaka mot återhämtning. Cleveland Clinic beskriver det som skillnaden mellan kroppens stressrespons och dess möjlighet till vila och återhämtning. (Cleveland Clinic om det autonoma nervsystemet)
Men ibland hamnar kroppen inte bara i stress och hög beredskap. Ibland svarar den också med att stänga ner, dra sig tillbaka eller gå in i ett mer fruset tillstånd. Inom traumaförståelse och modern kunskap om stress talar man ibland om detta som freeze, en överlevnadsrespons där kroppen försöker skydda sig när belastningen blir för mycket. Det kan kännas som avstängdhet, brist på energi, svårt att agera eller en känsla av att vara långt ifrån sig själv.
Det är här många börjar längta efter något som inte bara talar till tankarna, utan också till kroppen.
För mig är det i det här mötet som Reiki blir intressant. Inte som något som ska pressa fram ett visst resultat, utan som en stillsam stund där kroppen får möjlighet att börja mjukna. Ett sammanhang där inget behöver presteras, och där kroppen kan få en chans att sakta gå från beredskap till mer lugn.
Reiki är en komplementär metod där händer placeras lätt på eller ovanför kroppen. NCCIH beskriver Reiki som en metod som har studerats i relation till bland annat smärta, ångest och depression. För mig är det dock inte bara forskningsfrågan som är intressant, utan också det mänskliga mötet med kroppen: vad som händer när någon för första gången får uppleva att kroppen faktiskt kan börja släppa taget.
Många beskriver det olika. Vissa känner värme, tyngd eller ett djupare lugn. Andra märker mest efteråt att andningen blivit friare, att tankarna stillnat eller att kroppen känns lite mindre på helspänn. Hur det upplevs är individuellt, men för många kan det bli en stund av återhämtning i en vardag där nervsystemet sällan riktigt får vila.
Det här är också varför jag tycker att samtalet om nervsystemet är så viktigt. När vi förstår lite mer om hur kroppen reagerar på stress blir det ofta lättare att möta oss själva med vänlighet. Kroppen är inte emot oss. Den försöker skydda oss, hjälpa oss och bära oss genom det som känns svårt. Ibland behöver den bara rätt förutsättningar för att börja känna sig trygg igen.
För mig blev Reiki en sådan dörr. Först som egen erfarenhet, senare som väg i mitt arbete. Och kanske är det därför jag fortfarande återkommer till samma sak: att återhämtning inte alltid börjar i att göra mer, utan i att kroppen får tillåtelse att mjukna.