Vilka tegelstenar bär du på?

Ibland när jag möter människor får jag en inre bild. Det är som om de bär på en hög med tegelstenar över axlarna. Eller tunga böcker, staplade ovanpå varandra. Till slut är högen så stor att ryggen böjer sig, axlarna sjunker och stegen blir lite tyngre.

Jag tror att många av oss känner igen den känslan. För de där tegelstenarna är sällan riktiga. De består av ansvar, förväntningar och krav. En del lägger vi dit själva, medan andra läggs på våra axlar av omgivningen. Med tiden vänjer vi oss vid att bära dem och slutar nästan att reflektera över hur tunga de faktiskt har blivit.

Som förälder bär vi redan ett stort ansvar. Sedan kanske det kommer fler lager. Föräldrar som blir äldre och behöver mer stöd. Vänner som går igenom en tuff period. Kollegor som vet att vi alltid ställer upp. Föreningslivet, hemmet, jobbet och alla de osynliga förväntningar som följer med vardagen. Ofta vill vi hjälpa, finnas där och göra vårt bästa. Men ibland händer det att vi fortsätter bära sådant som egentligen inte längre är vårt ansvar.

Livet kommer alltid att innehålla sådant vi inte kan välja bort. Våra barn behöver oss. Ibland drabbas vi av sjukdom, sorg eller andra händelser som ingen av oss kan styra över. De tegelstenarna går inte bara att lägga ner. Men det finns andra. De vi bär av gammal vana. De vi tar emot för att vi har svårt att säga nej. Och de vi lägger på oss själva genom att försöka leva upp till en bild av hur vi borde vara.

Jag tror att det är där förändringen kan börja.

Inte genom att bli starkare eller orka mer, utan genom att bli medveten. Vilka krav är egentligen mina? Vilka kommer från någon annan? Och vilka bär jag bara för att jag alltid har gjort det?

Kanske handlar förändring inte om att göra mer. Kanske handlar den om att bära mindre.

Att säga nej när allt inom oss vill säga ja. Att be om hjälp när vi egentligen helst vill klara allt själva. Att våga säga: "Jag hinner inte den här gången." Eller: "Det där ansvaret är faktiskt inte mitt."

Det kan kännas ovant. Kanske väcker det dåligt samvete. Men att sätta gränser handlar inte om att bry sig mindre om andra. Det handlar om att också ta hand om sig själv.

Jag tror att vi sällan märker hur mycket energi som går åt till sådant vi egentligen inte behöver bära. Men tänk om vi började lägga märke till det. Tänk om vi identifierade de tegelstenar som tynger oss, lade ner några av dem och samtidigt blev mer medvetna om vilka nya vi väljer att ta emot. Små förändringar kan göra stor skillnad över tid.

En liten övning

Ta fram ett papper eller en anteckningsbok och skriv rubriken Mina tegelstenar.

Skriv sedan ner allt du upplever att du bär på just nu. Det kan vara ansvar, måsten, oro, dåligt samvete eller förväntningar – både dina egna och andras.

När du är klar, läs igenom listan och fundera över tre frågor:

• Vilka tegelstenar måste jag bära just nu?

• Vilka tegelstenar har jag lagt dit själv?

• Vilka nya tegelstenar kan jag välja att inte ta emot?

Du behöver inte tömma ryggsäcken på en dag. Kanske räcker det att lägga ner en enda tegelsten. Och nästa gång någon försöker lägga en ny på dina axlar, kanske du stannar upp och frågar dig själv:

Behöver jag verkligen bära den här?